a piece of cake
Jag glömde hela tiden säga grattis fast jag visste om det sen innan.
Jennie bodde granne med mej.
Mitt hus var min mormor och morfars gamla hus (som för tillfället står tomt). Hade katt, och ett jättestort rum. Mina vänner var där och hälsade på. Vi undersökte rummet lite. Det fanns en garderob, vi gick in i den och det visade sej vara ett ännu större rum!! Fyllt av massa gamla möbler och grejjer. Ett set med bord och stolar var jättestort, det kändes som att man var en mini-människa, eller som på astrid lindgrens värld.
Senare var jag på en bar.
Det var massa folk runtom baren och i kön så kunde inte komma fram. Jag försökte lite men blev bort-knuffad.
Tillslut gick jag och satte mej vid sidan och väntade ihop med några andra som också gett upp.
Det var bara en stackars ensam tjejj som jobbade, men hon var väldigt duktig. Helt plötsligt försvann hon genom nån bakdörr och nu var det helt tomt. Jag gick fram och tittade in bakom baren och såg att de höll på att baka en kaka. Den verkade jättegod.
Massa choklad.
Tjejjen kom tillbaks ut, i sällskap av en man, det verkade vara han som ägde stället. Han behandlade henne lite nedlåtande, särskilt när det kom till kakan. Hon verkade ha bra ideér och vilja hjälpa till. Men nej, den var viktig, alltså var det han som skulle baka den! Om hon nu tvunget kände för att baka kunde hon ju få göra en egen liten kaka vid sidan av.
Hon gick iväg och gjorde det, när hon kom tillbaks var mannen försvunnen. Hennes kaka såg jättegod ut och vi uppmuntrade henne att blanda ihop de båda kakorna så det skulle bli världens godaste kaka!! Tillslut gjorde hon det också, det var perfekt eftersom den andra kakan var bakad med ett slags hål i mitten så det gick jättebra att "skyffla" ner hennes kaka som fyllning i den andra.
Det var en salig blandning av ingredienser men bara sådant som jag gillar.
Choklad, vattenmelon, jordnötter, you name it.
Det verkade så bra och jag kunde knappt bärga mej, jag ville smaka!!
Alla som förut stått och hängt över baren och väntat på sin tur radade nu upp sej i en kö för att ta en bit.
Hon som hade gjort den fick naturligtvis ta först. Men det tog sån tiiiid, kunde hon inte bara börja.
Jag kände av nån anledning att det inte var mycket tid kvar och jag ville verkligen smaka så jag försökte skynda på henne! Kom igen, börja ät!
I samma ögonblick som hon äntligen började skära upp en bit, vaknade jag med ett ryck!
Sedan satte jag på radion och fick höra en annan av mina drömmar bli tydd. Det är lustigt. Undrar om dom vet att det är samma person. När de lägger upp den ger jag en länk.
bygg inte in mej i golvet
Drömde att familjen hade hyrt en stuga, den var väldigt ödslig och läskig. Först sov alla där sen åkte dom iväg men Sofia och jag stannade. Vi hade en bil och åkte åt andra hållet. Kom fram till en opera där vi mötte upp med ett annat gäng vänner.
"Nu ska vi sjunga karaoke!" sa dom. "För en opera-publik."
Jag blev lite förfärad, jag kan ju inte sjunga. Och för en publik som är van att lyssna på opera...hur skulle det gå?
Medan vi väntade satt vi backstage i några rum och pratade. Helt plötsligt dök det upp en grupp dansande kvinnor och män. De gjorde volter och dansade liksom lite smygande och spindel-likt. Jag fäste inte så mycket uppmärksamhet på dem tills jag upptäckte att de höll på med något väldigt konstigt. När jag tittade upp hade de nämligen byggt en liten upphöjning, någta meter brett, på golvet. Ungefär som en liten scen.
Jag blev överraskad och lite nyfiken och börjad iaktta dem, de var glada och målmedvetna. Jag började småprata lite med en man som kom fram och satte sej jämte mej.
Helt plötsligt såg jag att de höll på att bygga in någonting under scenen, det såg ut som människoben! Det var ju jättemånga människor!!! De hade tagit alla mina vänner och byggt in i golvet!!!!!
Jag kunde inget göra för nu höll mannen fast mej så jag inte kunde röra mej. Jag såg att alla "fångar" blev i hopbundna mot skidor och stavar, så att de skulle vara raka.
Nu var dom flera stycken som höll fast mej, fram kom ett par stavar, och började binda ihop mina ben.
Sen minns jag inte så mycket men efter ett tag var jag en trappa ner, på väg att göra något kriminellt. Jag tror att jag övertalat dem att låta mej hjälpa dem istället.
Mitt jobb låg en trappa ned, jag jobbade i en stor Ica-butik och skulle stjäla grönsaker. Det var lite läskigt men det gick bra, jag kände ju de som satt i kassan så jag kunde bära ut lite vad jag ville utan att de skulle bli misstänksamma. Pappa skulle skjutsa hem mej i en bil, han jobbade också där och hade precis slutat. Det var soligt och fint, en riktig sommardag. Det kändes precis som när jag jobbade på MetsäTissue. Då upptäckte jag att klockan bara var halv två. Jag skulle ju inte börjat jobba förrän kl tre. Tre till sex skulle jag jobba. Pappa sa att jag börjat redan kl tio.
Åh, vad onödigt.
Nu var jag tvungen att gå in och jobba en gång till.
åh vad det är skönt att vara naken
Inatt drömde jag lite osammanhängande tyvärr. Men jag var naken nästan hela tiden och det var de andra också. Helt normalt. Vi var på en toalett och vi pratade och var helt öppenhjärtade och avslappnade. Vi kände varandra väl och jag satt i någons knä.
Bakom duschdraperiet satt en person i badkaret. Det var någons förälder. En man med blonderat hår och glasögon.
Han var riktigt sur och sa ingenting. När vi kommit ut från toaletten berättade han att han tyckte det var onormalt och besvärande att vi var nakna.
Jag skämdes jättemycket.
Botaniska Trädgården
Inatt drömde Helga att jag skulle sluta på Coffee-Cup och börja på Chocolate-Cup istället. hehe.
Själv drömde jag inte så mycket. Jag och Karolina, min syster, kom till Göteborg stn efter en lång resa. När jag skulle kolla mitt saldo på kontot upptäckte jag att jag gjort av med alla pengar jag fått överfört från pappa som vi ska använda till mammas födelsedagsresa. Skitmycket pengar. Jag fick panik över hur jag skulle kunna få fram den summan så fort!
Idag har jag planterat en blomma och ringt till spanien i väntan på mina syskon.
Det här drömde jag när jag precis flyttat till Göteborg, inte var så hemmastadd än, och aldrig hade varit vid Botaniska Trädgården:
Jag är på en gata, väldigt hungrig. Det är typ vid Backaplan.
Jag ser på ena sidan vägen ett McDonalds, men har verkligen ingen lust att äta där. Vänder mej om för att kolla om det finns något på andra sidan vägen, och upptäcker att det ligger ett McDonalds även där.
Eftersom jag inte vill till något av dem, fortsätter jag rakt fram, och upptäcker ett Hemköp. Där borde jag ju kunna köpa något ätbart.
Utanför står en kvinna och säljer faktum. Hon är mycket trevlig, snygg och pratglad. Vi hamnar i en lång konversation och sitter i flera timmar på trappan utanför hemköp och pratar. Det dyker upp en annan faktum-försäljare, en man, och vill att hon ska följa med, dagen är slut. Vi säger hej då och jag vänder mig om för att gå uppför trappan då jag upptäcker att Hemköp precis har stängt.
Jag får gå därifrån hungrig.
(lite senare...)
Jag kliver av spårvagnen vid Botaniska Trädgården.
Jag är lite uppspelt då jag aldrig varit där tidigare men länge velat göra ett besök. Glad i hågen går jag in genom grindarna, och blir lite besviken. Det är sent på hösten och det finns inga blommor, träd eller växter överhuvudtaget, förutom gräsmattorna.
Istället för stora rabbatter med blommor var där stora hål, ungefär som bassänger fast utan vatten. Dessa hål var avgrundsdjupa, kastade man i en sten kunde man inte höra den landa. (jag testade).
Det fanns inga staket runt och folk gick omkring med sina familjer och barn, kikade och nästan lutade sej ut över de livsfarliga hålen.
Ett av hålen var inte lika stort som de andra, flera meter långt men bara ca en halvmeter brett. Det var dock lika djupt som de andra.
En vuxen man i propra kläder stod på ena sidan och mumlade någonting, sedan hoppade han jämnfota över till andra sidan, mumlade något där också och hoppade tillbaks igen. Sådär höll han på och när jag kom närmare hörde jag att han sa "Helsingborg" på vänstra sidan och "Helsingfors" på den högra.
På varje sida där han landade var det utmärkt med en stor röd platta, precis som på en karta när man märker ut en stad.
Han såg mycket allvarlig ut och jag frågade honom om han inte kunde sluta, det var ju jättefarligt att hoppa över ett sådant bråddjupt hål.
Han sken upp och sa; "Helsingborg, Helsingfors, det är ju väldigt likt. Ja, det är nästan samma sak. Man kan nästan säga att det är samma, alltså hoppar jag egentligen inte över hålet utan bara upp och ned på samma ställe."
Jag var inte övertygad men gick vidare för jag hade upptäckt några träd vid en av kanterna. En kvinna gick omkring bland träden, hon var nästan naken. Hon kramade en del av träden men det verkade också om att hon försökte gömma sig lite.
När jag kom närmare kände jag igen henne, det var Björk! (Sångerskan från Island)
Hon såg inte riktigt ut som hon brukar, hon hade väldigt väldigt kort, krulligt hår och hennes hy var brun, hon verkade vara mulatt.
Jag försökte börja prata med henne men hon var väldigt blyg och verkade inte kunna prata, det kom ljud ur hennes mun men det lät inte som något språk, mer som ett barn som lär sej prata.
Hon stack in ena handen i ett hål i ett av träden som för att ta ut något när hon plötsligt skrek till av smärta!
Jag rusade fram och upptäckte att det fastnat en synål under hennes nagel. Det såg ut att göra väldigt ont så jag hjälpte henne att ta ut den. Hon blev väldigt tacksam och det kändes som att vi var vänner.
Hon ville ha något ur toppen på ett av träden så jag började klättra upp för det, när någon ropade att jag skulle komma ner. "Det är inte bra för en höggravid kvinna att ta såna risker!"
Jag kollade ner och upptäckte att jag hade värsta magen! Det var dags att föda. Jag la mej ned på marken och kände mej illa till mods, ville ju hellre åka till ett BB än att föda här på den kalla marken.
Men då kom Björk-kvinnan fram, höll mej i handen och försäkrade mej genom en blick att allt skulle gå bra. Jag kände mej lugn igen och folk runtomkring hjälpte till med rena handdukar och annat som kunde tänkas behövas.
Vi tittade på varandra Björk och jag. Nu kände jag att jag kunde slappna av helt och lita på att allt sköttes som det skulle.
Jag blundade och försvann in i ett mörker...
Äta mobiler?
Det var i Brighton. Jag och ett gäng vänner var ute och promenerade på någon gata. Jag var skithungrig. Kände mej helt svag och kom ifrån mina vänner, eller snarare dom kom ifrån mej för jag orkade inte gå så snabbt.
Jag kände hur kraften att gå sakta började lämna mej och fick lite smått panik, jag måste hitta något att äta nu!!
Hittade en restaurang där jag genast beställde mat, och satte mej ned på uteserveringen. Ville inte att de andra skulle oroa mej så jag hade tagit upp mobilen och tänkte ringa eller txta var jag höll hus.
Men nu var jag så svag av hunger att jag knappt orkade lyfta upp handen från bordet.
var höll maten hus?!
Jag kollade mej omkring och såg att de hade mycket att göra idag, det skulle säkert dröja med min mat...
Nu kände jag hur livet började lämna mej, jag tittade mej runt i panik efter något att äta, det fanns inget!!
Då upptäckte jag mobilen i min hand, förde den till munnen och tog en rejäl tugga.
Det smakade precis så som man kan tänka sej att en gammal vanlig Nokia skulle smaka.
Det var svårt att tugga plasten och smakade lite fränt av de tekniska delarna. När jag svalde rev det i halsen som om jag svalde stora bitar knäckebröd.
Genast när tuggan tagit sig ner mot magen kände jag livet återvända. Jag drog nöjt ett djupt andetag och visste att nu skulle jag klara mig tills maten kom in.
aah... Den kom och jag åt mig mätt.
Nu när jag åter var vid mina sinnens fulla bruk kom jag på att jag inte hört av mig till mina vänner, stackarna som dom måste oroa sig, hoppas inte de gick omkring och letade.
Restaurangen jag satt på var liksom nedanför gatan, svår att upptäcka om man inte visste att den låg där.
Jag tog upp mobilen för att undersöka skadan. Det såg ut som när man tagit första bettet i en macka ungefär. Tandmärken syntes tydligt där den saknade biten skulle suttit fast.
En del av displayen saknades, och siffran 3.
Det var mest faktumet att trean saknades som gjorde mej upprörd.
Jag satte igång mobilen och den funkade som vanligt, men jag kunde inte ringa något nr med 3 i, och inte smsa något med D, E eller F i.
Det kändes jobbigt eftersom nästan alla mobilnr börjar med 073 och det är 3ór i mina föräldrars riktnr.
När jag vaknade var jag jättehungrig och hade dreglat en stor pöl över kudden.
sexigt.
Korv med bröd i Norrköping
Jag och pappa var i Norrköping.
Vi åkte omkring i en vit skåpbil.
Den var mjuk och gjord av plast, typ som en pressenning fast tjockare, även fönsterna var vita så att man inte såg ut.
Jag försökte vika upp "pressenningen" så att jag skulle kunna se vägen, men det gick inte så bra.
Jag gissade att pappa hade en liten glugg att kika genom, men när jag såg efter var plasten på hans sida lite svagt genomskinlig, fast man såg bara väldigt suddigt.
Det var ganska läskigt eftersom vi körde väldigt snabbt mitt inne i staden.
Vi sicksackade oss fram mellan bilar, stoppljus och spårvagnar. (japp det finns ju i Norrköping också).
Det gick förvånansvärt bra och till min förvåning blev folk runtomkring inte alls arga utan vinkade glatt och körde snällt åt sidan så att vi kunde fortsätta vår vanvettiga färd.
Egentligen var det tänkt att vi skulle hälsa på hos Marie, men tydligen var hon inte hemma just då, så vi började åka runt och leta efter Linas lägenhet, utan att veta var den låg.
Jag var hungrig.
I baksätet satt några av mina vänner. De var mycket skeptiska och undrade med hån i rösten om jag verkligen trodde att skåpbilen var byggd för att köras på det här sättet.
De frågade om jag inte tänkt äta snart och vart var vi egentligen på väg!?
Jag försökte prata lugnande och övertyga om att läget var under kontroll, jag ville inte att pappa skulle höra att de inte litade på honom för han verkade tro att han klarade allt.
Även om jag själv var lite skeptisk visade jag det inte för honom.
Tillslut var jag så hungrig att jag bad om att få kliva ut. Det gjorde även en av mina tjejjkompisar från baksätet.
Vi gick omkring lite på gatorna, det var soligt och fint, men vi kände oss svaga av hunger.
Inne i en restaurang hittade vi en trevlig buffeé. 
Det var korv med bröd.
Korven kom ut ur en slags korv-vending-machine. Den såg ut lite om en såndär automatisk juicepress som en del cafeér har.
Grön och gul och orange.
Brödet låg på fat runtomkring.
Som vi förstod det var det bara att äta, betala gjorde man efteråt.
Vi åt oss mätta på roliga små korvar.
Sen gick vi fram till disken för att betala. Då upptäckte vi att det egentligen var ett ställe där mat delades ut till hemlösa.
Jag tittade mej omkring och upptäckte att flera av mina stammkunder var där. En äldre man hälsade på mej och presenterade sin sonson. Konstigt nog såg barnbarnet exakt likadant ut som sin farfar, fast i mindre storlek. De satt och spelade kort och var väldigt glada.
Jag undrade hur han hade råd att komma och köpa dyr fika hos mej flera gånger i veckan när han inte hade råd med mat.
Det var så mycket folk där och maten skulle aldrig räcka åt alla. Ändå var folk glada och delade systerligt och broderligt.
Nu började jag och min vän få riktigt dåligt samvete, vi hade ju bara vräkt i oss trots att vi hade pengar och kunde ätit någon annanstans.
Jag upptäckte en glasburk som stod på disken. Den var kanske 4dm hög och det låt lite småmynt på botten.
Här kan man lägga bidrag till oss då vi inte har några inkomster, sa den trevliga kvinnan bakom disken.
Min plånbok tömdes snabbt på mynt och till min förvåning fylldes burken ända upp!
Massor av blänkande tior, femmor och enkronor.
Det såg fint ut och jag hade lite mindre dåligt samvete.
drömtydning och jag är en bagel
Hihihi idag upptäckte jag att en av mina drömmar visst har blivit tydd. Morgonpasset i p3 har drömtydning, så jag skickade in ett par av mina och dom verkade gilla den om aporna. Gå in här och klicka på apor:
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/amnessida.asp?programID=2024&Nyheter=&grupp=3722&artikel=1186637
För ett tag sen drömde jag att jag var en bagel!!! Jag var rund, med ett hål i, hade pyttesmå armar och ben, nästan som streck bara. Jättesmala. Och korta. Sådär så att man vaggar när man går.
Jag låg i kylen på mitt jobb och var jätteglad och lycklig! Det gick inte att vara annat när man var en bagel, för munnen kunde inte dras nedåt då formen på kroppen var som en glad mun.
Ja, jag såg nästan tecknad ut.
Allting var jätteroligt.
Alla de andra baglarna var nöjda med att ligga där i kylen men jag var lite äventyrslysten.
Jag ville ut på äventyr!!
Jag övertalade de andra att följa med på en promenad.
Problemet var bara att vi låg där nere i kylen...
Jag lyckades kasta upp ett rep så vi skulle kunna klättra upp. Men det gick inte, mina armar var så korta att man inte kunde föra ihop dem och alltså omöjligen klättra uppför ett rep.
Vi försökte flera gånger och det gick inte, men kul hade vi och skrattade nästan hela tiden.
Hur knäppt är inte det? Jag har aldrig drömt att jag varit någonting annat än en människa förut. möjligtvis ett djur... Men aldrig en maträtt!!
Nu ska vi se vad min lilla drömtydarbok säger om det....
okej, hittade inget om baglar men här är om klättring;
Climbing:
Climbing dreams can symbolize current prosperity.
Never reaching your destination implies fear of failure.
Your feelings during the climb can express your feelings about your progress in life.
Jag är alltså rädd för att misslyckas men är jättesuperduperglad över hur mitt liv förändras!
well, det skulle kunna stämma bra men när jag tänker efter så hade jag nog den här drömmen för typ ett år sen så det kan väl inte räknas nu....
Idag kom det en liten kille i fotbollskläder till mej på jobbet och frågade om jag hade sett ett fotbollslag. Han hade tappat bort sitt.
Eiffeltornet
Drömde inatt att vi skulle ha våran fest! Vi hade möblerat om och donat och blandat drinkar och fixat med inredning och allt möjligt. Klockan tickade på men ingen kom...
Ändå klagade grannarna (in reality har vi ju inte ens ngra grannar) på att vi var högljudda.
Sen lekte jag och min kompis häst, som man gjorde när man var liten.
Med ett hopprep typ runt halsen och så springer man bakom.
whatever.
Sen skulle jag åka upp i Eiffeltornet tillsammans med ett gäng killar.
Jag hade ihop det med en av dem men ville hellre ha hans kompis.
Jag hade väldigt svårt att visa mina känslor (not too far from reality) så jag började bara slåss med dem hela tiden.
Kusinen till en av dem var med. Hon var typ tolv år och jag busade massa med henne, fast det var nog inte så uppskattat för hon var så blyg. När jag tog hennes sko började hon nästan gråta.
Helt plötsligt var hon så liten att jag kunde hålla hela henne i en hand, kanske 5 cm lång. Väldigt söt. Jag lät henne sitta på mitt långfinger medan jag skyddande höll upp pekfingret och tummen som en badring runt henne.
Hon blev glad och vi tittade på utsikten från Eiffeltornet.
När jag satte ned henne på ett bord upptäckte jag att hon hade jättemånga ben, kanske femtio stycken. Det såg läskit ut när hon gick. Men hon kunde dansa och det var väldigt underhållande.
När vi var klara åkte vi till ett hus och skulle äta middag. Jag gick in på toan och kollade mej i spegeln.
Jag hade väldigt stiliga kläder, en svart klänning med ett tjockt glansigt bälte. Klänningen var väldigt urringad. Mitt bröst var fyllt med hår. Inte jättemycket men väldigt ovanligt för att vara tjejj. Jag tyckte det var fint, tittade nöjt en gång till sen gick jag ut och åt mej mätt.
Buffy
Sen skulle helga och jag gå hem så vi sa hej då!
När vi gått kom vi av nån anledning på att vi skulle gå tillbaks.
Då upptäcker vi att han, killen, går omkring och plockar mat från en buffeé. Han har lurat oss att han inte kan gå. Vi blir skitarga och skäller ut honom!!
Nu fick jag ett vagt minne av vad jag drömde inatt. Det var i sommarstugan, i skogen. Någon fyllde år. Buffy och Angel var där. Dom skulle sjunga en låt för födelsedagsbarnet. Buffy stod på en sten och Angel stod nedanför. Han började. Men han skulle inte sjunga utan bara göra nynnande ljud och helst med munnen stängd. Det såg väldigt kul ut. Hans mungipa liksom fladdrade fast den försökte vara stängd. Sen började Buffy sjunga all by myself med en gräslig röst.
ja, det var roligt.
Djurförsök
Drömmen utspelas som en film.
Alla i drömmen har 20-tals frisyrer och kläder.
En man som är forskare har köpt en herrgård med stor trädgård för att göra ett experiment på apor. Han och ca fem andra män jobbar på att lära aporna att vara artiga, dricka te, äta med kniv och gaffel, och bo i fina hus.
Det är spännande för nu ska sista experimentet utföras, någon slags operation på aporna. De är ute i trädgården och alla är exalterade. Men nånting går fel och aporna attackerar männen och äter upp dem. det är mycket blod och slafs men aporna äter tills det inte finns några spår kvar. Gräset är alldeles grönt.
En stund senare kommer männens fruar dit för att kolla hur det gått med det slutgiltliga experimentet. Grindarna till herrgården är låsta och ingen svarar på porttelefonen. I trädgården sitter typ 20 apor på rad, gungar fram och tillbaka och hummar högt i takt. De har ryggen mot porten. Fruarna har kjol, är väldigt fjolliga och handfallna. De vet inte vad de ska göra. Men det är en man med dem, han är handlingskraftig och hjälper dem att klättra över stängslet och in i huset. Han har stiliga kläder och hatt. Då de fortfarande inte vet att männen är döda är de glada och uppspelta och går omkring och tittar i huset i väntan på att männen ska dyka upp. Efter ett tag byggs en rädsla upp och de ser genom fönstret att aporna är på väg att attackera dem. De flyr upp på taket.
Taket är mycket stort och väldigt väldigt vackert. Det är mycket växtlighet och flera små mysiga stugor där det är meningen att aporna ska bo.
De inser att de inte kan fly längre och det bara är en tidsfråga innan aporna kommer att döda dem. Så de sätter sej ner och tar det lugnt och dricker lite te.
Jag drömde detta förra veckan när jag var utomlands och trött efter en lång resa.
vad menas!?
barnet i flodvågen
En dröm jag hade häromnatten:
Det var sommar, fast inte så varmt.
och inte sådär jättesoligt heller.
Vi var på scoutläger.
Mamma var där, och min bror samuel (fast han var typ fem år istället för femton)
och farmor.
Det var några indian-klädda människor som hade uppvisning.
Dom hade ett långt rep (typ fyra meter) som det hängde en stor tyngd i änden på (typ en diskus), som dom svingade runt fortare och fortare och sen kastade jättelångt.
Det var farligt att stå nära.
Farmor fattade inte riktigt utan ställde sej jättenära. typ nån meter bara.
"men jag ska bara titta" sa hon när vi drog bort henne.
Vi var ganska högt upp, det var en stupliknande sluttning ner till en bred å. Det var skogigt och småländskt fint.
Jag såg samuel stå vid kanten och titta på ån.
Han ville bada.
"det finns en stig ner här borta så kommer man ner till badstranden" sa jag. "ska vi gå ner och bada?"
"men jag vill bada på stranden på andra sidan" sa samuel.
jag tittade och såg stranden på andra sidan. den var fin fast liten och det var typ 10-15 svarta fåglar där.
jag visste att man kunde ta sej dit med bil om man ville men det kändes väldigt omständigt så jag tjatade lite att han skulle följa med ner till stranden på denna sidan istället.
"men man kan lätt simma över" sa samuel.
Jag tyckte det verkade läskit. vattnet såg strömt och läskigt ut och det var massor med alger och växter och det plaskade massa stora fiskar i ån.
jag ville inte.
men då kom mamma och sa att jag bara var töntig som inte vågade. "ta nu med din bror och simma över till andra sidan"
plötsligt befann vi oss i vattnet simmandes mot andra stranden. Samuel kom fram men jag märkte att det blev mer och mer strömt! hur mycket jag än simmade mot strömmen så förde den mej med sej förbi stranden.
Jag var inte rädd tyckte mest det var jobbigt, jag tog ju i allt vad jag orkade.
jag fördes nog med ganska långt och sen hade ån åkt in i en grotta och jag gick omkring där inne. vattnet hade sinat bort. men det var fortfarande blött på marken så man fattade att ån brukade rinna här.
Det var massa annat folk där inne.
Bland annat två små barn. en flicka och en pojke. dom var i femårsåldern också.
"Vi är syskon" sa dom.
De hade en barnvagn som dom båda drog.
Som jag fattade var det deras syskon som låg i barnvagnen, men man kunde inget se för den var helt stängd med en dragkedja.
Helt plötsligt fick alla panik!
"Vattnet kommer!"
"Ån kommer tillbaka!"
Jag såg en stor flodvåg komma farande.
Syskonen sprang iväg genom nån dörr och lämnade barnvagnen.
Jag skyndade mej fram och öppnade dragkedjan.
Där låg en bebis helt inlindad i nån slags binda.
jag tog upp den. den kändes varm och levande och väldigt skör.
Jag tog den och sprang, slängde mej genom en utväg vid sidan.
Då kom jag ut på en gata i en stad. Där var en trappa med räcken.
Jag sprang några steg uppför men insåg att jag inte skulle hinna ända upp för nu var flodvågen precis bakom mej, så jag klamrade mej fast vid räcket med barnet i famnen.
Vattnet kom och forsade över oss men det var inte så farligt.
Sen försvann det och blev till en stilla rinnande å.
Jag började linda av bindan från barnet och då upptäckte jag att det inte var ett barn utan ett brunt litet gosedjur.
brottning i glas-skål
inne på nån restaurang som var byggd helt i träfärgat trä eller vad man säger, väldigt fin. Kajsa ville gå så vi bestämde oss för att möta henne senare på en pub som heter Kings and Queens.
Det kom in en asiatisk kille som var brottare. han sa att vi var tvugna att brottas. Jag ville inte men julia ställde upp. jag gick och satte mej vid ett bord med en öl.
På mitt jobb så har vi en glas-skål fylld med fusk-is där vi displayar vår juice.
Brottningsmatchen var i den här skålen.
Fråga mej inte hur dom fick plats den är ju jätteliten.
Julia hade aldrig brottats innan men den här killen var ett proffs så det gick dåligt för henne den stackaren. Han satt på henne och hon kunde inte andas jag såg att hon höll på att dö och jag visste inte vad jag skulle göra.
Det enda jag kunde komma på var att gå fram till killen och säga att det faktiskt var min skål, att den tillhörde mitt jobb och att jag behövde den nu. Isåfall skulle dom ju bli tvugna att sluta brottas.
Men sen kom jag på att vi var i england och jag hade glömt hur man säger det är min skål på engelska. Jag satt och funderade ett tag medans julia inte hade andats på flera minuter. usch. ingen annan märkte nåt. och jag kunde inget säga för ingen förstod mej.
slut.
Sen drömde jag att jag åkte skidor i en barnbacke nånstans men jag var väldigt duktig. En mamma ville att jag skulle åka jämte hennes två flickor när dom åkte kälke nerför backen, så att dom inte ramlade eller så. Ok sa jag och vi åkte iväg. Helt plötsligt gick det jättefort och den ena flickan åkte ut på sidan där det gick ett spårvagns-spår av någon anledning. Hon ramlade och låg där på spåret och skrek. Samtidigt såg jag att en spårvagn närmade sej. shit. Men jag lyckades få bort henne sen satt vi alla tre och skrattade jättelänge i backen. vet inte vad vi skrattade åt. Flickorna var väldigt lika mej och sofia när vi var små. fast inte lika blyga.
dröm
En mycket konstig dröm.
En riktig såndär ”film-dröm”.
En såndär när man får se vad som pågår i hjärnan på karaktären.
En verkligt analyserbar dröm.
såhär var det:
En stor byggnad. Såg ut som ett parkeringshus ungefär.
Mörkt, kallt, rått och fuktigt.
Massa olika plan och plattformar.
Väldigt många rum och dörrar, en del var låsta och en del var öppna.
Läskiga ljud överalltifrån.
Det var jag och två kvinnor.
En var spinkig, grå och tunn och såg rätt eländig ut.
Den andra var bastant och handlingskraftig och arg.
Jag var rädd.
Vi var i nån slags fara.
Vi var inte ensamma.
Jag visste att vi kunde dö.
Den spinkiga ville att vi skulle gå och gömma oss.
Den bastanta ville att vi skulle leta efter en utgång.
Egentligen ville jag gömma mej men den bastanta tog mig i handen och drog iväg, sa ”kom, häråt, nu går vi”
Den spinkiga kröp ihop i fosterställning i nåt hörn och började gråta.
Jag följde med den bastanta framåt, mellan rum och dörrar och vi gick fort med bestämda steg.
Jag hörde ett svagt bankande långt borta och en svag röst. Jag frågade den bastanta om hon hörde det men hon sa att jag bara inbillade mej. Allt hon sa var i en arg utskällande och anklagande ton.
Jag hörde bankandet och rösten allt tydligare. Det var en liten pojke som ropade på hjälp.
”help heeelp, im trapped, let me out!!”
Jag såg en kubformad utbyggnad med en låst dörr på. Den var under oss, vi gick på nån plattform högt över.
Dörren rörde sig i takt med bankandet.
”heeelp heeelp don´t leave me here!”
”hör du inte, han är inlåst. Ska vi hjälpa honom ut?”
Hon sa att antingen hoppar vi över plattformerna här och går ut, pekade på utgångsdörren, eller så stannar vi och dör.
Sättet hon sa det på fick mej att ana att rösten var en fälla, att locka ner mig med.
Så vi hoppade över och gick fram till dörren.
Slut.
ao
det känns mjukt jag lugnar ner mej lite är det inte riktigt mysigt här? jag tror jag trivs fast jag längtar tillbaka lite ändå.
hjälp jag får ingen luft alla lägger sej på mej ni är själlösa är ni djävulens redskap?
någon trycker vatten mot mej häller vatten över mej jag är blöt varför? jag vill inte dö jag vill inte dö jag vill inte dö!
någon som tittar jag vet att dom tittar på mej rakt på mej men är det verkligen mej dom ser jag vill inte vara en i mängden kan ni inte se mej kan ni inte hjälpa mej jag vill inte vara här snälla nej gå inte GÅ INTE!!!!
nu är hela jag blöt finns inte en centimeter som är torr mina ögon gråter fast det är inte ens ögon längre det är bara hål (eller var det hål hela tiden?) vad gör jag här vad gör jag här bland alla själlösa varför är jag här tror dom kanske...tror dom...att jag inte har nån själ? räknas inte jag.
jag är en obetydlig trasa dom gillar mej inte jag är trasig nej nu trasas jag sönder ännumer...ögonen rivs upp blir stora stora hål det rinner vatten där jag kan inte tänka klart längre.
det börjar svartna det blir mörkt mörkt mörkt...NEJ nu ser jag ljus det är ett ljus långt därborta bakom en glasvägg jag vill dit jag längtar dit jag slungar dit mej med mina sista krafter.
se väggen öppnas som en dörr jag flyger ut jag dras ut vem är det vem hjälper mej det är dom dom som inte såg mej har dom sett mej nu älskar dom mej? jag älskar dom jag vill att dom ska älska mej.
dom tar i mej med sina händer dom smeker mej det känns fel fast jag vet att det är allt jag får jag nöjer mej jag blir glad jag älskar dom älskar dom mej?
smärta ajajaj dom sliter sönder min själ dom pillar i mina mest privata hål, river upp dom så att dom blir större men det rinner inget blod jag är inte som dom men jag älskar dom fortfarande älskar dom mej?
jag minns jag vet att dom har älskat mej jag vet vi var som gjorda för varandra vi passade synkroniserade dom var en del av mej jag var en del av dom jag såg dom som fyllnad av min själ älskade dom mej lika innerligt eller såg dom mej som något på ytan, något att skrapa bort om man tröttnar?
nu har dom rivit sönder hela mej hatar dom mej? jag som älskat dom så jag som trott att vi hörde ihop var allt en lögn?
jag kastas jag flyger ska det här aldrig ta slut? jag är fortfarande blöt och kall ingen vill värma mej ingen vill torka mej jag faller ner i ett hål ett svart hål är detta slutet?
varför hatar dom mej?
snälla lämna mej inte här jag gillar inte svarta hål det är mörkt jag är mörkrädd snälla snälla snääälla...
ja, sådär kanske det känns att vara en tröjja i en tvättmaskin.
tänk på det nästa gång ni tvättar och slänger trasiga kläder.
spader ess
jag och min pappa spårade upp mannen och hittade hans hus.
Småstads-villaområde.
Ett vitt hus med grön gräsmatta.
det var natt, mörkt, och kyligt. Gatlyktorna lyste lite småmysigt.
Vi sökte igenom huset.
Hon var fastbunden i garaget.
Hon stod på en stol med halsen i en snara som hängde i taket.
Framför ansiktet hängde en hopknuten kortlek i en krok.
hon tittade hela tiden på kortleken.
Spader ess var synligt.
Det var svart och majestätligt.
vi lyckades befria henne och när mördarmannen kom för att stoppa oss hade lyckligtvis pappa en pistol så vi fångade honom.
Sen satte vi oss alla fyra i en blommig soffa inne i garaget, precis framför (men med ryggen mot) stolen, snaran och kortleken.
Det var en slags bil och vi började åka mot polisen.
haha, sa vi, nu är du fast!
haha, sa mördarmannen, det är bara som ni tror!
Jag har hypnotiserat henne så att hon är besatt av kortleken, hon älskar den. Allt hon vill är att vara så nära den som möljligt. (enda sättet att komma väldigt väldigt nära kortleken var att hänga sej i snaran jämte den.)
När han hade sagt det vände vi oss om och såg att vår vän precis höll på att hänga sej och hon log och tittade kärleksfullt på spaderesset.
både jag och pappa slängde oss bakåt, jag lyfte upp henne och pappa lossade snaran.
Mördarmannen började rabbla massa ord, han sa långa meningar men jag kunde inte riktigt fatta vad han pratade om. Det blev väldigt påträngande och genomträngande liksom i hela kroppen.
Jag släppte min vän och slutade med att rädda henne.
Jag tittade på pappa. Han satt helt stilla i soffan och stirrade blint framför sej.
jag blundade en sekund och när jag öppnade ögonen igen var han borta!!
Nu stod han i ett hörn av garaget.
Min vännina hängde i snaran.
Mördarmannen kunde jag inte se just då men jag hörde fortfarande hans rabblande ord, visste inte om det bara var i mitt huvud eller om han stod precis bakom mej.
Det var uppenbart att det gått flera minuter under vad som jag uppfattat som mindre än en sekund. Jag hade inget minne av vad som hänt.
Jag kände mej oförmögen att göra någonting.
Situationen var hopplös.
Jag såg på pappa och han såg på mej och vi visste att det var ute med oss.
ångest i hela kroppen men så fort jag började tänka att jag skulle resa mej upp eller göra något så greps jag av en otrolig trötthet och det kändes meningslöst att försöka.
jag försvann längre och längre bort och i en svart plötslighet var allt borta.