tacktack

Jag och pappa var i Norrköping.
Vi åkte omkring i en vit skåpbil.
Den var mjuk och gjord av plast, typ som en pressenning fast tjockare, även fönsterna var vita så att man inte såg ut.
Jag försökte vika upp "pressenningen" så att jag skulle kunna se vägen, men det gick inte så bra.
Jag gissade att pappa hade en liten glugg att kika genom, men när jag såg efter var plasten på hans sida lite svagt genomskinlig, fast man såg bara väldigt suddigt.
Det var ganska läskigt eftersom vi körde väldigt snabbt mitt inne i staden.
Vi sicksackade oss fram mellan bilar, stoppljus och spårvagnar. (japp det finns ju i Norrköping också).
Det gick förvånansvärt bra och till min förvåning blev folk runtomkring inte alls arga utan vinkade glatt och körde snällt åt sidan så att vi kunde fortsätta vår vanvettiga färd.

Egentligen var det tänkt att vi skulle hälsa på hos Marie, men tydligen var hon inte hemma just då, så vi började åka runt och leta efter Linas lägenhet, utan att veta var den låg.
Jag var hungrig.

I baksätet satt några av mina vänner. De var mycket skeptiska och undrade med hån i rösten om jag verkligen trodde att skåpbilen var byggd för att köras på det här sättet.
De frågade om jag inte tänkt äta snart och vart var vi egentligen på väg!?
Jag försökte prata lugnande och övertyga om att läget var under kontroll, jag ville inte att pappa skulle höra att de inte litade på honom för han verkade tro att han klarade allt.
Även om jag själv var lite skeptisk visade jag det inte för honom.

Tillslut var jag så hungrig att jag bad om att få kliva ut. Det gjorde även en av mina tjejjkompisar från baksätet.
Vi gick omkring lite på gatorna, det var soligt och fint, men vi kände oss svaga av hunger.
Inne i en restaurang hittade vi en trevlig buffeé.

Det var korv med bröd.
Korven kom ut ur en slags korv-vending-machine. Den såg ut lite om en såndär automatisk juicepress som en del cafeér har.
Grön och gul och orange.
Brödet låg på fat runtomkring.
Som vi förstod det var det bara att äta, betala gjorde man efteråt.

Vi åt oss mätta på roliga små korvar.
Sen gick vi fram till disken för att betala. Då upptäckte vi att det egentligen var ett ställe där mat delades ut till hemlösa.
Jag tittade mej omkring och upptäckte att flera av mina stammkunder var där. En äldre man hälsade på mej och presenterade sin sonson. Konstigt nog såg barnbarnet exakt likadant ut som sin farfar, fast i mindre storlek. De satt och spelade kort och var väldigt glada.
Jag undrade hur han hade råd att komma och köpa dyr fika hos mej flera gånger i veckan när han inte hade råd med mat.

Det var så mycket folk där och maten skulle aldrig räcka åt alla. Ändå var folk glada och delade systerligt och broderligt.
Nu började jag och min vän få riktigt dåligt samvete, vi hade ju bara vräkt i oss trots att vi hade pengar och kunde ätit någon annanstans.
Jag upptäckte en glasburk som stod på disken. Den var kanske 4dm hög och det låt lite småmynt på botten.
Här kan man lägga bidrag till oss då vi inte har några inkomster, sa den trevliga kvinnan bakom disken.
Min plånbok tömdes snabbt på mynt och till min förvåning fylldes burken ända upp!
Massor av blänkande tior, femmor och enkronor.
Det såg fint ut och jag hade lite mindre dåligt samvete.