dröm
Inatt drömde jag.
En mycket konstig dröm.
En riktig såndär ”film-dröm”.
En såndär när man får se vad som pågår i hjärnan på karaktären.
En verkligt analyserbar dröm.
såhär var det:
En stor byggnad. Såg ut som ett parkeringshus ungefär.
Mörkt, kallt, rått och fuktigt.
Massa olika plan och plattformar.
Väldigt många rum och dörrar, en del var låsta och en del var öppna.
Läskiga ljud överalltifrån.
Det var jag och två kvinnor.
En var spinkig, grå och tunn och såg rätt eländig ut.
Den andra var bastant och handlingskraftig och arg.
Jag var rädd.
Vi var i nån slags fara.
Vi var inte ensamma.
Jag visste att vi kunde dö.
Den spinkiga ville att vi skulle gå och gömma oss.
Den bastanta ville att vi skulle leta efter en utgång.
Egentligen ville jag gömma mej men den bastanta tog mig i handen och drog iväg, sa ”kom, häråt, nu går vi”
Den spinkiga kröp ihop i fosterställning i nåt hörn och började gråta.
Jag följde med den bastanta framåt, mellan rum och dörrar och vi gick fort med bestämda steg.
Jag hörde ett svagt bankande långt borta och en svag röst. Jag frågade den bastanta om hon hörde det men hon sa att jag bara inbillade mej. Allt hon sa var i en arg utskällande och anklagande ton.
Jag hörde bankandet och rösten allt tydligare. Det var en liten pojke som ropade på hjälp.
”help heeelp, im trapped, let me out!!”
Jag såg en kubformad utbyggnad med en låst dörr på. Den var under oss, vi gick på nån plattform högt över.
Dörren rörde sig i takt med bankandet.
”heeelp heeelp don´t leave me here!”
”hör du inte, han är inlåst. Ska vi hjälpa honom ut?”
Hon sa att antingen hoppar vi över plattformerna här och går ut, pekade på utgångsdörren, eller så stannar vi och dör.
Sättet hon sa det på fick mej att ana att rösten var en fälla, att locka ner mig med.
Så vi hoppade över och gick fram till dörren.
Slut.
En mycket konstig dröm.
En riktig såndär ”film-dröm”.
En såndär när man får se vad som pågår i hjärnan på karaktären.
En verkligt analyserbar dröm.
såhär var det:
En stor byggnad. Såg ut som ett parkeringshus ungefär.
Mörkt, kallt, rått och fuktigt.
Massa olika plan och plattformar.
Väldigt många rum och dörrar, en del var låsta och en del var öppna.
Läskiga ljud överalltifrån.
Det var jag och två kvinnor.
En var spinkig, grå och tunn och såg rätt eländig ut.
Den andra var bastant och handlingskraftig och arg.
Jag var rädd.
Vi var i nån slags fara.
Vi var inte ensamma.
Jag visste att vi kunde dö.
Den spinkiga ville att vi skulle gå och gömma oss.
Den bastanta ville att vi skulle leta efter en utgång.
Egentligen ville jag gömma mej men den bastanta tog mig i handen och drog iväg, sa ”kom, häråt, nu går vi”
Den spinkiga kröp ihop i fosterställning i nåt hörn och började gråta.
Jag följde med den bastanta framåt, mellan rum och dörrar och vi gick fort med bestämda steg.
Jag hörde ett svagt bankande långt borta och en svag röst. Jag frågade den bastanta om hon hörde det men hon sa att jag bara inbillade mej. Allt hon sa var i en arg utskällande och anklagande ton.
Jag hörde bankandet och rösten allt tydligare. Det var en liten pojke som ropade på hjälp.
”help heeelp, im trapped, let me out!!”
Jag såg en kubformad utbyggnad med en låst dörr på. Den var under oss, vi gick på nån plattform högt över.
Dörren rörde sig i takt med bankandet.
”heeelp heeelp don´t leave me here!”
”hör du inte, han är inlåst. Ska vi hjälpa honom ut?”
Hon sa att antingen hoppar vi över plattformerna här och går ut, pekade på utgångsdörren, eller så stannar vi och dör.
Sättet hon sa det på fick mej att ana att rösten var en fälla, att locka ner mig med.
Så vi hoppade över och gick fram till dörren.
Slut.
ao
falling away jag ramlar ur måste hålla mej kvar finns det något att hålla sej kvar i? måste titta måste se måste öppna ögonen vad? var? finns det något jag måste känna efter för jag kan inte se längre ögonen krymper hela tiden jag försöker dra ut dom och göra dom större men det går inte jag försöker känna istället är det inte något där?
det känns mjukt jag lugnar ner mej lite är det inte riktigt mysigt här? jag tror jag trivs fast jag längtar tillbaka lite ändå.
hjälp jag får ingen luft alla lägger sej på mej ni är själlösa är ni djävulens redskap?
någon trycker vatten mot mej häller vatten över mej jag är blöt varför? jag vill inte dö jag vill inte dö jag vill inte dö!
någon som tittar jag vet att dom tittar på mej rakt på mej men är det verkligen mej dom ser jag vill inte vara en i mängden kan ni inte se mej kan ni inte hjälpa mej jag vill inte vara här snälla nej gå inte GÅ INTE!!!!
nu är hela jag blöt finns inte en centimeter som är torr mina ögon gråter fast det är inte ens ögon längre det är bara hål (eller var det hål hela tiden?) vad gör jag här vad gör jag här bland alla själlösa varför är jag här tror dom kanske...tror dom...att jag inte har nån själ? räknas inte jag.
jag är en obetydlig trasa dom gillar mej inte jag är trasig nej nu trasas jag sönder ännumer...ögonen rivs upp blir stora stora hål det rinner vatten där jag kan inte tänka klart längre.
det börjar svartna det blir mörkt mörkt mörkt...NEJ nu ser jag ljus det är ett ljus långt därborta bakom en glasvägg jag vill dit jag längtar dit jag slungar dit mej med mina sista krafter.
se väggen öppnas som en dörr jag flyger ut jag dras ut vem är det vem hjälper mej det är dom dom som inte såg mej har dom sett mej nu älskar dom mej? jag älskar dom jag vill att dom ska älska mej.
dom tar i mej med sina händer dom smeker mej det känns fel fast jag vet att det är allt jag får jag nöjer mej jag blir glad jag älskar dom älskar dom mej?
smärta ajajaj dom sliter sönder min själ dom pillar i mina mest privata hål, river upp dom så att dom blir större men det rinner inget blod jag är inte som dom men jag älskar dom fortfarande älskar dom mej?
jag minns jag vet att dom har älskat mej jag vet vi var som gjorda för varandra vi passade synkroniserade dom var en del av mej jag var en del av dom jag såg dom som fyllnad av min själ älskade dom mej lika innerligt eller såg dom mej som något på ytan, något att skrapa bort om man tröttnar?
nu har dom rivit sönder hela mej hatar dom mej? jag som älskat dom så jag som trott att vi hörde ihop var allt en lögn?
jag kastas jag flyger ska det här aldrig ta slut? jag är fortfarande blöt och kall ingen vill värma mej ingen vill torka mej jag faller ner i ett hål ett svart hål är detta slutet?
varför hatar dom mej?
snälla lämna mej inte här jag gillar inte svarta hål det är mörkt jag är mörkrädd snälla snälla snääälla...
ja, sådär kanske det känns att vara en tröjja i en tvättmaskin.
tänk på det nästa gång ni tvättar och slänger trasiga kläder.
det känns mjukt jag lugnar ner mej lite är det inte riktigt mysigt här? jag tror jag trivs fast jag längtar tillbaka lite ändå.
hjälp jag får ingen luft alla lägger sej på mej ni är själlösa är ni djävulens redskap?
någon trycker vatten mot mej häller vatten över mej jag är blöt varför? jag vill inte dö jag vill inte dö jag vill inte dö!
någon som tittar jag vet att dom tittar på mej rakt på mej men är det verkligen mej dom ser jag vill inte vara en i mängden kan ni inte se mej kan ni inte hjälpa mej jag vill inte vara här snälla nej gå inte GÅ INTE!!!!
nu är hela jag blöt finns inte en centimeter som är torr mina ögon gråter fast det är inte ens ögon längre det är bara hål (eller var det hål hela tiden?) vad gör jag här vad gör jag här bland alla själlösa varför är jag här tror dom kanske...tror dom...att jag inte har nån själ? räknas inte jag.
jag är en obetydlig trasa dom gillar mej inte jag är trasig nej nu trasas jag sönder ännumer...ögonen rivs upp blir stora stora hål det rinner vatten där jag kan inte tänka klart längre.
det börjar svartna det blir mörkt mörkt mörkt...NEJ nu ser jag ljus det är ett ljus långt därborta bakom en glasvägg jag vill dit jag längtar dit jag slungar dit mej med mina sista krafter.
se väggen öppnas som en dörr jag flyger ut jag dras ut vem är det vem hjälper mej det är dom dom som inte såg mej har dom sett mej nu älskar dom mej? jag älskar dom jag vill att dom ska älska mej.
dom tar i mej med sina händer dom smeker mej det känns fel fast jag vet att det är allt jag får jag nöjer mej jag blir glad jag älskar dom älskar dom mej?
smärta ajajaj dom sliter sönder min själ dom pillar i mina mest privata hål, river upp dom så att dom blir större men det rinner inget blod jag är inte som dom men jag älskar dom fortfarande älskar dom mej?
jag minns jag vet att dom har älskat mej jag vet vi var som gjorda för varandra vi passade synkroniserade dom var en del av mej jag var en del av dom jag såg dom som fyllnad av min själ älskade dom mej lika innerligt eller såg dom mej som något på ytan, något att skrapa bort om man tröttnar?
nu har dom rivit sönder hela mej hatar dom mej? jag som älskat dom så jag som trott att vi hörde ihop var allt en lögn?
jag kastas jag flyger ska det här aldrig ta slut? jag är fortfarande blöt och kall ingen vill värma mej ingen vill torka mej jag faller ner i ett hål ett svart hål är detta slutet?
varför hatar dom mej?
snälla lämna mej inte här jag gillar inte svarta hål det är mörkt jag är mörkrädd snälla snälla snääälla...
ja, sådär kanske det känns att vara en tröjja i en tvättmaskin.
tänk på det nästa gång ni tvättar och slänger trasiga kläder.
spader ess
Häromdagen blev min vän bortrövad av en mördarman.
jag och min pappa spårade upp mannen och hittade hans hus.
Småstads-villaområde.
Ett vitt hus med grön gräsmatta.
det var natt, mörkt, och kyligt. Gatlyktorna lyste lite småmysigt.
Vi sökte igenom huset.
Hon var fastbunden i garaget.
Hon stod på en stol med halsen i en snara som hängde i taket.
Framför ansiktet hängde en hopknuten kortlek i en krok.
hon tittade hela tiden på kortleken.
Spader ess var synligt.
Det var svart och majestätligt.
vi lyckades befria henne och när mördarmannen kom för att stoppa oss hade lyckligtvis pappa en pistol så vi fångade honom.
Sen satte vi oss alla fyra i en blommig soffa inne i garaget, precis framför (men med ryggen mot) stolen, snaran och kortleken.
Det var en slags bil och vi började åka mot polisen.
haha, sa vi, nu är du fast!
haha, sa mördarmannen, det är bara som ni tror!
Jag har hypnotiserat henne så att hon är besatt av kortleken, hon älskar den. Allt hon vill är att vara så nära den som möljligt. (enda sättet att komma väldigt väldigt nära kortleken var att hänga sej i snaran jämte den.)
När han hade sagt det vände vi oss om och såg att vår vän precis höll på att hänga sej och hon log och tittade kärleksfullt på spaderesset.
både jag och pappa slängde oss bakåt, jag lyfte upp henne och pappa lossade snaran.
Mördarmannen började rabbla massa ord, han sa långa meningar men jag kunde inte riktigt fatta vad han pratade om. Det blev väldigt påträngande och genomträngande liksom i hela kroppen.
Jag släppte min vän och slutade med att rädda henne.
Jag tittade på pappa. Han satt helt stilla i soffan och stirrade blint framför sej.
jag blundade en sekund och när jag öppnade ögonen igen var han borta!!
Nu stod han i ett hörn av garaget.
Min vännina hängde i snaran.
Mördarmannen kunde jag inte se just då men jag hörde fortfarande hans rabblande ord, visste inte om det bara var i mitt huvud eller om han stod precis bakom mej.
Det var uppenbart att det gått flera minuter under vad som jag uppfattat som mindre än en sekund. Jag hade inget minne av vad som hänt.
Jag kände mej oförmögen att göra någonting.
Situationen var hopplös.
Jag såg på pappa och han såg på mej och vi visste att det var ute med oss.
ångest i hela kroppen men så fort jag började tänka att jag skulle resa mej upp eller göra något så greps jag av en otrolig trötthet och det kändes meningslöst att försöka.
jag försvann längre och längre bort och i en svart plötslighet var allt borta.
jag och min pappa spårade upp mannen och hittade hans hus.
Småstads-villaområde.
Ett vitt hus med grön gräsmatta.
det var natt, mörkt, och kyligt. Gatlyktorna lyste lite småmysigt.
Vi sökte igenom huset.
Hon var fastbunden i garaget.
Hon stod på en stol med halsen i en snara som hängde i taket.
Framför ansiktet hängde en hopknuten kortlek i en krok.
hon tittade hela tiden på kortleken.
Spader ess var synligt.
Det var svart och majestätligt.
vi lyckades befria henne och när mördarmannen kom för att stoppa oss hade lyckligtvis pappa en pistol så vi fångade honom.
Sen satte vi oss alla fyra i en blommig soffa inne i garaget, precis framför (men med ryggen mot) stolen, snaran och kortleken.
Det var en slags bil och vi började åka mot polisen.
haha, sa vi, nu är du fast!
haha, sa mördarmannen, det är bara som ni tror!
Jag har hypnotiserat henne så att hon är besatt av kortleken, hon älskar den. Allt hon vill är att vara så nära den som möljligt. (enda sättet att komma väldigt väldigt nära kortleken var att hänga sej i snaran jämte den.)
När han hade sagt det vände vi oss om och såg att vår vän precis höll på att hänga sej och hon log och tittade kärleksfullt på spaderesset.
både jag och pappa slängde oss bakåt, jag lyfte upp henne och pappa lossade snaran.
Mördarmannen började rabbla massa ord, han sa långa meningar men jag kunde inte riktigt fatta vad han pratade om. Det blev väldigt påträngande och genomträngande liksom i hela kroppen.
Jag släppte min vän och slutade med att rädda henne.
Jag tittade på pappa. Han satt helt stilla i soffan och stirrade blint framför sej.
jag blundade en sekund och när jag öppnade ögonen igen var han borta!!
Nu stod han i ett hörn av garaget.
Min vännina hängde i snaran.
Mördarmannen kunde jag inte se just då men jag hörde fortfarande hans rabblande ord, visste inte om det bara var i mitt huvud eller om han stod precis bakom mej.
Det var uppenbart att det gått flera minuter under vad som jag uppfattat som mindre än en sekund. Jag hade inget minne av vad som hänt.
Jag kände mej oförmögen att göra någonting.
Situationen var hopplös.
Jag såg på pappa och han såg på mej och vi visste att det var ute med oss.
ångest i hela kroppen men så fort jag började tänka att jag skulle resa mej upp eller göra något så greps jag av en otrolig trötthet och det kändes meningslöst att försöka.
jag försvann längre och längre bort och i en svart plötslighet var allt borta.