tacktack

Inatt drömde jag.
En mycket konstig dröm.
En riktig såndär ”film-dröm”.
En såndär när man får se vad som pågår i hjärnan på karaktären.
En verkligt analyserbar dröm.
såhär var det:

En stor byggnad. Såg ut som ett parkeringshus ungefär.
Mörkt, kallt, rått och fuktigt.
Massa olika plan och plattformar.
Väldigt många rum och dörrar, en del var låsta och en del var öppna.
Läskiga ljud överalltifrån.

Det var jag och två kvinnor.
En var spinkig, grå och tunn och såg rätt eländig ut.
Den andra var bastant och handlingskraftig och arg.

Jag var rädd.
Vi var i nån slags fara.
Vi var inte ensamma.
Jag visste att vi kunde dö.

Den spinkiga ville att vi skulle gå och gömma oss.
Den bastanta ville att vi skulle leta efter en utgång.
Egentligen ville jag gömma mej men den bastanta tog mig i handen och drog iväg, sa ”kom, häråt, nu går vi”
Den spinkiga kröp ihop i fosterställning i nåt hörn och började gråta.

Jag följde med den bastanta framåt, mellan rum och dörrar och vi gick fort med bestämda steg.

Jag hörde ett svagt bankande långt borta och en svag röst. Jag frågade den bastanta om hon hörde det men hon sa att jag bara inbillade mej. Allt hon sa var i en arg utskällande och anklagande ton.

Jag hörde bankandet och rösten allt tydligare. Det var en liten pojke som ropade på hjälp.
”help heeelp, im trapped, let me out!!”
Jag såg en kubformad utbyggnad med en låst dörr på. Den var under oss, vi gick på nån plattform högt över.
Dörren rörde sig i takt med bankandet.
”heeelp heeelp don´t leave me here!”

”hör du inte, han är inlåst. Ska vi hjälpa honom ut?”

Hon sa att antingen hoppar vi över plattformerna här och går ut, pekade på utgångsdörren, eller så stannar vi och dör.
Sättet hon sa det på fick mej att ana att rösten var en fälla, att locka ner mig med.
Så vi hoppade över och gick fram till dörren.

Slut.