spader ess
Häromdagen blev min vän bortrövad av en mördarman.
jag och min pappa spårade upp mannen och hittade hans hus.
Småstads-villaområde.
Ett vitt hus med grön gräsmatta.
det var natt, mörkt, och kyligt. Gatlyktorna lyste lite småmysigt.
Vi sökte igenom huset.
Hon var fastbunden i garaget.
Hon stod på en stol med halsen i en snara som hängde i taket.
Framför ansiktet hängde en hopknuten kortlek i en krok.
hon tittade hela tiden på kortleken.
Spader ess var synligt.
Det var svart och majestätligt.
vi lyckades befria henne och när mördarmannen kom för att stoppa oss hade lyckligtvis pappa en pistol så vi fångade honom.
Sen satte vi oss alla fyra i en blommig soffa inne i garaget, precis framför (men med ryggen mot) stolen, snaran och kortleken.
Det var en slags bil och vi började åka mot polisen.
haha, sa vi, nu är du fast!
haha, sa mördarmannen, det är bara som ni tror!
Jag har hypnotiserat henne så att hon är besatt av kortleken, hon älskar den. Allt hon vill är att vara så nära den som möljligt. (enda sättet att komma väldigt väldigt nära kortleken var att hänga sej i snaran jämte den.)
När han hade sagt det vände vi oss om och såg att vår vän precis höll på att hänga sej och hon log och tittade kärleksfullt på spaderesset.
både jag och pappa slängde oss bakåt, jag lyfte upp henne och pappa lossade snaran.
Mördarmannen började rabbla massa ord, han sa långa meningar men jag kunde inte riktigt fatta vad han pratade om. Det blev väldigt påträngande och genomträngande liksom i hela kroppen.
Jag släppte min vän och slutade med att rädda henne.
Jag tittade på pappa. Han satt helt stilla i soffan och stirrade blint framför sej.
jag blundade en sekund och när jag öppnade ögonen igen var han borta!!
Nu stod han i ett hörn av garaget.
Min vännina hängde i snaran.
Mördarmannen kunde jag inte se just då men jag hörde fortfarande hans rabblande ord, visste inte om det bara var i mitt huvud eller om han stod precis bakom mej.
Det var uppenbart att det gått flera minuter under vad som jag uppfattat som mindre än en sekund. Jag hade inget minne av vad som hänt.
Jag kände mej oförmögen att göra någonting.
Situationen var hopplös.
Jag såg på pappa och han såg på mej och vi visste att det var ute med oss.
ångest i hela kroppen men så fort jag började tänka att jag skulle resa mej upp eller göra något så greps jag av en otrolig trötthet och det kändes meningslöst att försöka.
jag försvann längre och längre bort och i en svart plötslighet var allt borta.
jag och min pappa spårade upp mannen och hittade hans hus.
Småstads-villaområde.
Ett vitt hus med grön gräsmatta.
det var natt, mörkt, och kyligt. Gatlyktorna lyste lite småmysigt.
Vi sökte igenom huset.
Hon var fastbunden i garaget.
Hon stod på en stol med halsen i en snara som hängde i taket.
Framför ansiktet hängde en hopknuten kortlek i en krok.
hon tittade hela tiden på kortleken.
Spader ess var synligt.
Det var svart och majestätligt.
vi lyckades befria henne och när mördarmannen kom för att stoppa oss hade lyckligtvis pappa en pistol så vi fångade honom.
Sen satte vi oss alla fyra i en blommig soffa inne i garaget, precis framför (men med ryggen mot) stolen, snaran och kortleken.
Det var en slags bil och vi började åka mot polisen.
haha, sa vi, nu är du fast!
haha, sa mördarmannen, det är bara som ni tror!
Jag har hypnotiserat henne så att hon är besatt av kortleken, hon älskar den. Allt hon vill är att vara så nära den som möljligt. (enda sättet att komma väldigt väldigt nära kortleken var att hänga sej i snaran jämte den.)
När han hade sagt det vände vi oss om och såg att vår vän precis höll på att hänga sej och hon log och tittade kärleksfullt på spaderesset.
både jag och pappa slängde oss bakåt, jag lyfte upp henne och pappa lossade snaran.
Mördarmannen började rabbla massa ord, han sa långa meningar men jag kunde inte riktigt fatta vad han pratade om. Det blev väldigt påträngande och genomträngande liksom i hela kroppen.
Jag släppte min vän och slutade med att rädda henne.
Jag tittade på pappa. Han satt helt stilla i soffan och stirrade blint framför sej.
jag blundade en sekund och när jag öppnade ögonen igen var han borta!!
Nu stod han i ett hörn av garaget.
Min vännina hängde i snaran.
Mördarmannen kunde jag inte se just då men jag hörde fortfarande hans rabblande ord, visste inte om det bara var i mitt huvud eller om han stod precis bakom mej.
Det var uppenbart att det gått flera minuter under vad som jag uppfattat som mindre än en sekund. Jag hade inget minne av vad som hänt.
Jag kände mej oförmögen att göra någonting.
Situationen var hopplös.
Jag såg på pappa och han såg på mej och vi visste att det var ute med oss.
ångest i hela kroppen men så fort jag började tänka att jag skulle resa mej upp eller göra något så greps jag av en otrolig trötthet och det kändes meningslöst att försöka.
jag försvann längre och längre bort och i en svart plötslighet var allt borta.
Kommentarer
Trackback