tacktack

Inatt drömde jag om en plats. Vi studenter skulle dit och fira jul, det vet jag för där var massa studenter som rullade en stor sten och ropade något om att "nu är det juuul, ellerrrrr!". Själv fick jag slänga mej åt sidan för att inte bli krossad under den stora stenen.
En gammal vän till mig försökte snatta från en butik, men åkte fast när han sprang därifrån. Jag ville hjälpa honom, tänkte att han inte hade råd med mat, så jag bestämde mej för att själv gå in och snatta det han behövde. Det gick inte så bra, och slutade med att jag blev jagad när jag kom ut, jag sprang i snön, halkade, och rasade nedför en jättelång brant.
Där nere låg jag och kunde inte röra mej. Jag tänkte att jag brutit benen, men det gjorde inte så ont. Någon kom och hjälpte mej upp, och sen hade det blivit vår, och jag hade två vänner på besök. Vi satt på klippkanten och tittade ut över landskapet. Det låg en vacker sjö lite längre bort.
Plötsligt börjar bitar av klippan lossna, och rasa ned. Min kompis säger åt mej att genast hoppa ned, jag tycker det är onödigt för att chansen att just den biten där vi sitter skulle lossna är minimal. Hon håller inte med, och det slutar med att vi hoppar ned alla tre.
Kompisen berättar att det en gång varit en välkänd symfoni-orkester och spelat nere vid sjön, och att de faktiskt stått ute i sjön! Tydligen går det bara att gå långt ut i sjön vid vissa tidpunkter, och nu är en av dem. Kompisen vill skynda sig, så att vi ska hinna, och börjar springa mot sjön. Men hon har skor på sej, och det har inte jag och den andra kompisen, så vi hamnar efter. "Vi ses vid sjön!" ropar hon, och lämnar oss. Vi börjar sakta gå mot sjön, det är fullt med krossat glas över hela marken och det gör jätteont i fötterna.

Inatt, eller ja, i morse, drömde jag att en klasskompis fyllde år. Vi andra hade köpt en present till honom, och jag var utsedd till att överlämna gåvan.
Jag gick hem till klasskompisens hus och ringde på.
En en tjej, som var hans syster, öppnade dörren. Hon snäste av mej och sa att jag skulle gå därifrån. Jag tänkte att hon hette frida, och började tjata om att jag ville komma in, jag skulle ju bara överlämna en födelsedagspresent!
Efter mycket om och men lät hon mig komma in, men hon sa att jag bara fick lämna presenten utanför klasskompisens dörr, och sen gå därifrån. Jag fick absolut inte titta in i hans rum, än mindre prata med honom.
Hon verkade upptagen och lämnade mej ensam, efter att ha pekat på dörren till klasskompisens rum. Jag ställde ned paketen utanför och stod en stund och övervägde om jag skulle gå därifrån som jag lovat, eller om jag snabbt skulle kika in i klasskompisens rum. Nyfikenheten vann och jag öppnade sakta dörren, därinne gick klasskompisen omkring på ett par jättehöga styltor! En asiatisk liten man stod på andra sidan rummet och tycktes instruera klasskompisen, och ge honom råd. ingen av dem upptäckte mej så jag stod kvar en stund till för att försöka lista ut situationen.
Klasskompisen gick fram och tillbakat, han gick nästan ända fram till mej och jag försökte prata med honom, men han var i någon slags trans, helt okontakbar.
Jag började oroa mej för att bli upptäckt, så jag stängde dörren och gick vidare mot verandan som fanns på baksidan av huset. När jag kom ut så satt där ett par människor som blev förskräckta när de såg mej. Jag kände bara igen en av dem, det var min gamla barndomskompis. Hon reste sig hastigt upp och frågade vad jag gjorde där. "Det här är fel, du ska inte vara här!!" sa hon. "Du får inte vara i det här huset!".

Det verkade viktigt att jag gav mig av, så jag började springa därifrån. Jag sprang på små grusvägar i ett villa-område. Vid en vägkorsning mötte jag en annan klasskompis, hon var helt svartklädd och hade mössa och tumvantar. Hon vinkade glatt! "är du också ute och springer?" undrade hon. Jag antog att jag egentligen var ute på en joggingrunda, ropade "ja, men jag ska åt andra hållet!" och sprang därifrån.

Det var mycket folk ute, och på vägarna gick det djur. Det var mest vildsvin och bergsgetter, och jag var lite rädd för att de skulle börja jaga mig. Ingen av de andra människorna verkade rädda, och jag ville inte verka mesig eller konstig så jag låtsades att jag var helt oberörd av djuren. Det gick bra, jag sprang förbi utan att de ens reagerade!
Jag sprang självsäkert vidare en stund, såg många bergsgetter och jakar, och tänkte att det var bergsdjur som någon dragit ned hit. Jag såg en bonde och trodde att det var hans djur, med överlägsen röst skrek jag "varför har du dragit hit massa alp-djur!!!?" och sen sprang jag snabbt därifrån.
Jag passerade tre bergsgetter som tittade ondskefullt på mig, men de fortsatte äta när jag sprungit förbi. Jag såg tre tjurar längre fram och började bli lite orolig. När jag tittade mig omkring upptäckte jag att jag var helt ensam på vägen, och nu blev jag genast rädd. I samma stund jag blev rädd, började en av tjurarna springa mot mig!
Det såg ut som att den log, men jag tog inga risker utan sprang det fortaste jag kunde åt motsatt håll. Jag insåg att tjuren skulle hinna ikapp mig, så jag slängde mig i diket och rullade in under några stora gräs-tuvor.
Där låg jag stel som en pinne, och kikade uppåt försiktigt för att se om tjuren sett mig. Den gick omkring och sniffade över mig men verkade inte ha upptäckt mitt gömställe. Jag låg där och tryckte både länge och väl, började få kramper i benen eftersom jag sprungit så snabbt förut, men varje gång jag tittade upp så såg jag nosen på tjuren och vågade inte röra mej en centimeter.
Jag kände mej stressad och visste att jag hade bråttom någonstans, och krampen i benet vägrade ge upp.

När jag vaknade visade det sig att jag försovit mej, och ja, jag hade kramp i benen.