tacktack

Inatt drömde Helga att jag skulle sluta på Coffee-Cup och börja på Chocolate-Cup istället. hehe.
Själv drömde jag inte så mycket. Jag och Karolina, min syster, kom till Göteborg stn efter en lång resa. När jag skulle kolla mitt saldo på kontot upptäckte jag att jag gjort av med alla pengar jag fått överfört från pappa som vi ska använda till mammas födelsedagsresa. Skitmycket pengar. Jag fick panik över hur jag skulle kunna få fram den summan så fort!


Idag har jag planterat en blomma och ringt till spanien i väntan på mina syskon.

Det här drömde jag när jag precis flyttat till Göteborg, inte var så hemmastadd än, och aldrig hade varit vid Botaniska Trädgården:

Jag är på en gata, väldigt hungrig. Det är typ vid Backaplan.
Jag ser på ena sidan vägen ett McDonalds, men har verkligen ingen lust att äta där. Vänder mej om för att kolla om det finns något på andra sidan vägen, och upptäcker att det ligger ett McDonalds även där.
Eftersom jag inte vill till något av dem, fortsätter jag rakt fram, och upptäcker ett Hemköp. Där borde jag ju kunna köpa något ätbart.

Utanför står en kvinna och säljer faktum. Hon är mycket trevlig, snygg och pratglad. Vi hamnar i en lång konversation och sitter i flera timmar på trappan utanför hemköp och pratar. Det dyker upp en annan faktum-försäljare, en man, och vill att hon ska följa med, dagen är slut. Vi säger hej då och jag vänder mig om för att gå uppför trappan då jag upptäcker att Hemköp precis har stängt.
Jag får gå därifrån hungrig.



(lite senare...)
Jag kliver av spårvagnen vid Botaniska Trädgården.
Jag är lite uppspelt då jag aldrig varit där tidigare men länge velat göra ett besök. Glad i hågen går jag in genom grindarna, och blir lite besviken. Det är sent på hösten och det finns inga blommor, träd eller växter överhuvudtaget, förutom gräsmattorna.
Istället för stora rabbatter med blommor var där stora hål, ungefär som bassänger fast utan vatten. Dessa hål var avgrundsdjupa, kastade man i en sten kunde man inte höra den landa. (jag testade).
Det fanns inga staket runt och folk gick omkring med sina familjer och barn,  kikade och nästan lutade sej ut över de livsfarliga hålen.
Ett av hålen var inte lika stort som de andra, flera meter långt men bara ca en halvmeter brett. Det var dock lika djupt som de andra.
En vuxen man i propra kläder stod på ena sidan och mumlade någonting, sedan hoppade han jämnfota över till andra sidan, mumlade något där också och hoppade tillbaks igen. Sådär höll han på och när jag kom närmare hörde jag att han sa "Helsingborg" på vänstra sidan och "Helsingfors" på den högra.
På varje sida där han landade var det utmärkt med en stor röd platta, precis som på en karta när man märker ut en stad.
Han såg mycket allvarlig ut och jag frågade honom om han inte kunde sluta, det var ju jättefarligt att hoppa över ett sådant bråddjupt hål.
Han sken upp och sa; "Helsingborg, Helsingfors, det är ju väldigt likt. Ja, det är nästan samma sak. Man kan nästan säga att det är samma, alltså hoppar jag egentligen inte över hålet utan bara upp och ned på samma ställe."
Jag var inte övertygad men gick vidare för jag hade upptäckt några träd vid en av kanterna. En kvinna gick omkring bland träden, hon var nästan naken. Hon kramade en del av träden men det verkade också om att hon försökte gömma sig lite.
När jag kom närmare kände jag igen henne, det var Björk! (Sångerskan från Island)
Hon såg inte riktigt ut som hon brukar, hon hade väldigt väldigt kort, krulligt hår och hennes hy var brun, hon verkade vara mulatt.
Jag försökte börja prata med henne men hon var väldigt blyg och verkade inte kunna prata, det kom ljud ur hennes mun men det lät inte som något språk, mer som ett barn som lär sej prata.
Hon stack in ena handen i ett hål i ett av träden som för att ta ut något när hon plötsligt skrek till av smärta!
Jag rusade fram och upptäckte att det fastnat en synål under hennes nagel. Det såg ut att göra väldigt ont så jag hjälpte henne att ta ut den. Hon blev väldigt tacksam och det kändes som att vi var vänner.
Hon ville ha något ur toppen på ett av träden så jag började klättra upp för det, när någon ropade att jag skulle komma ner. "Det är inte bra för en höggravid kvinna att ta såna risker!"
Jag kollade ner och upptäckte att jag hade värsta magen! Det var dags att föda. Jag la mej ned på marken och kände mej illa till mods, ville ju hellre åka till ett BB än att föda här på den kalla marken.
Men då kom Björk-kvinnan fram, höll mej i handen och försäkrade mej genom en blick att allt skulle gå bra. Jag kände mej lugn igen och folk runtomkring hjälpte till med rena handdukar och annat som kunde tänkas behövas.
Vi tittade på varandra Björk och jag. Nu kände jag att jag kunde slappna av helt och lita på att allt sköttes som det skulle.
Jag blundade och försvann in i ett mörker...

Jag och pappa var i Norrköping.
Vi åkte omkring i en vit skåpbil.
Den var mjuk och gjord av plast, typ som en pressenning fast tjockare, även fönsterna var vita så att man inte såg ut.
Jag försökte vika upp "pressenningen" så att jag skulle kunna se vägen, men det gick inte så bra.
Jag gissade att pappa hade en liten glugg att kika genom, men när jag såg efter var plasten på hans sida lite svagt genomskinlig, fast man såg bara väldigt suddigt.
Det var ganska läskigt eftersom vi körde väldigt snabbt mitt inne i staden.
Vi sicksackade oss fram mellan bilar, stoppljus och spårvagnar. (japp det finns ju i Norrköping också).
Det gick förvånansvärt bra och till min förvåning blev folk runtomkring inte alls arga utan vinkade glatt och körde snällt åt sidan så att vi kunde fortsätta vår vanvettiga färd.

Egentligen var det tänkt att vi skulle hälsa på hos Marie, men tydligen var hon inte hemma just då, så vi började åka runt och leta efter Linas lägenhet, utan att veta var den låg.
Jag var hungrig.

I baksätet satt några av mina vänner. De var mycket skeptiska och undrade med hån i rösten om jag verkligen trodde att skåpbilen var byggd för att köras på det här sättet.
De frågade om jag inte tänkt äta snart och vart var vi egentligen på väg!?
Jag försökte prata lugnande och övertyga om att läget var under kontroll, jag ville inte att pappa skulle höra att de inte litade på honom för han verkade tro att han klarade allt.
Även om jag själv var lite skeptisk visade jag det inte för honom.

Tillslut var jag så hungrig att jag bad om att få kliva ut. Det gjorde även en av mina tjejjkompisar från baksätet.
Vi gick omkring lite på gatorna, det var soligt och fint, men vi kände oss svaga av hunger.
Inne i en restaurang hittade vi en trevlig buffeé.

Det var korv med bröd.
Korven kom ut ur en slags korv-vending-machine. Den såg ut lite om en såndär automatisk juicepress som en del cafeér har.
Grön och gul och orange.
Brödet låg på fat runtomkring.
Som vi förstod det var det bara att äta, betala gjorde man efteråt.

Vi åt oss mätta på roliga små korvar.
Sen gick vi fram till disken för att betala. Då upptäckte vi att det egentligen var ett ställe där mat delades ut till hemlösa.
Jag tittade mej omkring och upptäckte att flera av mina stammkunder var där. En äldre man hälsade på mej och presenterade sin sonson. Konstigt nog såg barnbarnet exakt likadant ut som sin farfar, fast i mindre storlek. De satt och spelade kort och var väldigt glada.
Jag undrade hur han hade råd att komma och köpa dyr fika hos mej flera gånger i veckan när han inte hade råd med mat.

Det var så mycket folk där och maten skulle aldrig räcka åt alla. Ändå var folk glada och delade systerligt och broderligt.
Nu började jag och min vän få riktigt dåligt samvete, vi hade ju bara vräkt i oss trots att vi hade pengar och kunde ätit någon annanstans.
Jag upptäckte en glasburk som stod på disken. Den var kanske 4dm hög och det låt lite småmynt på botten.
Här kan man lägga bidrag till oss då vi inte har några inkomster, sa den trevliga kvinnan bakom disken.
Min plånbok tömdes snabbt på mynt och till min förvåning fylldes burken ända upp!
Massor av blänkande tior, femmor och enkronor.
Det såg fint ut och jag hade lite mindre dåligt samvete.