tacktack

Inatt drömde jag om en plats. Vi studenter skulle dit och fira jul, det vet jag för där var massa studenter som rullade en stor sten och ropade något om att "nu är det juuul, ellerrrrr!". Själv fick jag slänga mej åt sidan för att inte bli krossad under den stora stenen.
En gammal vän till mig försökte snatta från en butik, men åkte fast när han sprang därifrån. Jag ville hjälpa honom, tänkte att han inte hade råd med mat, så jag bestämde mej för att själv gå in och snatta det han behövde. Det gick inte så bra, och slutade med att jag blev jagad när jag kom ut, jag sprang i snön, halkade, och rasade nedför en jättelång brant.
Där nere låg jag och kunde inte röra mej. Jag tänkte att jag brutit benen, men det gjorde inte så ont. Någon kom och hjälpte mej upp, och sen hade det blivit vår, och jag hade två vänner på besök. Vi satt på klippkanten och tittade ut över landskapet. Det låg en vacker sjö lite längre bort.
Plötsligt börjar bitar av klippan lossna, och rasa ned. Min kompis säger åt mej att genast hoppa ned, jag tycker det är onödigt för att chansen att just den biten där vi sitter skulle lossna är minimal. Hon håller inte med, och det slutar med att vi hoppar ned alla tre.
Kompisen berättar att det en gång varit en välkänd symfoni-orkester och spelat nere vid sjön, och att de faktiskt stått ute i sjön! Tydligen går det bara att gå långt ut i sjön vid vissa tidpunkter, och nu är en av dem. Kompisen vill skynda sig, så att vi ska hinna, och börjar springa mot sjön. Men hon har skor på sej, och det har inte jag och den andra kompisen, så vi hamnar efter. "Vi ses vid sjön!" ropar hon, och lämnar oss. Vi börjar sakta gå mot sjön, det är fullt med krossat glas över hela marken och det gör jätteont i fötterna.